Idag har Wigge och matte haft välbehövlig tid tillsammans utan vare sig Iriz eller husse. De var länge sen nu.
Vi tog de vi skulle och gick mot vättlefjäll Iriz var väldigt missnöjd när hon blev lämnad hemma. Wigge var däremot nöjd.

Det dröjde inte länge förens de första ätbara svamparna, trattkantareller lyste med sin närvaro. När vi gick längst sjön så hittades de svamp både här och där. Ett tag undrade jag för mig själ fortsätter det på det här sett och jag hittar så mycket svamp som jag gjort på denna korta stund kommer jag aldrig få med mig de hem.
För inte kan man lämna de man hittar i skogen man är ju för girig för de. Man vill ju absolut inte att någon annan ska få de man hittat.

De vart iaf inte för mycket det vart lagom mycket med gula-, trattkantareller och taggsvamp i slutänden. Men jag måste bara ut i skogen snart igen för att leta efter mer.
Wigge ja han tyckte de väl var ganska så tråkigt så fort jag hittade svamp för varje gång blev han kommenderad sitt eller ligg i väntan på att jag var färdig.

Givetvis fick Wigge ha skoj i skogen också. Lös och kopplat om vart annat. Nere och doppade tassarna i sjön och kollade på kanotisterna som faktiskt var de ända människorna jag såg under skogs vistelsen.
När vi kom fram till udden som jag planerat satte vi oss på berget och hade det riktigt skönt Wigge ja han hade fullt upp med pinnar och plaska i vattnet innan han begav sig ner i vattnet och doppade sig. Den hunden hör nog till de där vinterbadarna. Efter de tyckte jag de var dags att gå hemmåt. 

Halvvägs hemmåt kopplade jag lös Wigge så han skulle kunna gå ner till vattnet och dricka. naturligtvis dricker han på de mest dumma ställe och han druttar i vattnet och de blev ett bad som nog inte var tänkt.
Stackars Wigge försökte ju nu ta sig upp. Jag vet att han är duktig simmare men jag fick först leda honom med rösten bort där det var enklare att ta sig upp. Men nej varför gör det enkelt för sig. Så de var bara att kalla på honom så han kom nära kanen så jag kunde koppla honom och leda honom på så sätt bort så han kunde ta sig upp. Den blicken han gav mig när han väl kom upp ja han tyckte nog att allt det där var mitt fel.

Väl hemma somnade Wigge på en gång och flyttade sig inte mer än till andra biabädden.
Fler bilder från dagen hittar ni här.