Idag var det dags för ett viltspår. De var ju 4 veckor sedan vi gick ett spår sist och med hela tassa grejen så har det ju inte gjort så gräsligt mycket men idag var tiden inne. Man får ju dessutom passa på när det bjuds på fint väder.
Jag gick ut och la spåret under dagen. 4 vinklar (1 vänster och 3 höger) de vart väl 500 meter eller så. Spåret fick sedan ligga i två timmar medans jag gick hem och fixade och tog Wigge och grejerna och gick ut igen.

Satt på lina och visade Wigge spårets början. Sen tog Wigge fart med nosen i backen och bra temp. När vi kommit upp för en liten backe så tappade han spåret och snurrade lite innan han hittade rätt men han jobbade hela tiden måste jag bara säga.
Efter första vinkeln märkte jag att han började snurra och ringade allt mer men jag tror han blivit trött och då kanske tappad en del av koncentrationen. Men gav upp gjorde han inte han jobbade på med en matte efter i linan som bara hängde med.

Vid 3 vinkeln så vek han plötsligt av och stannade till 1½ meter från spåret och tryckte ner nosen i marken och stod länge och väl och snusade. Innan han till slut kände sig klar och tog upp det riktiga spåret med nosen i marken fortsatte. Vet inte vad det var som doftade så intressant.
När jag efter spåret gick tillbaka för att hämta snitslarna jag glömt kollade jag  och inte såg jag nått men för Wigge var det intressant.

Jag hade lagt spåret så att efter sista vinkeln låg klöven rakt fram några meter bort. Men Wigge vek inte av vid vinkeln utan fortsatte och gjorde liksom en båge och därmed var det första gången under spårningen han lämnade spåret mer än 5 meter inte för att det var lång detta men de var de längsta.
Nu var han väl ute och ”cyklade” en del tycket jag men följde troget efter, men Wigge han fann klöven efter en del (självständigt) arbete. I och med bågen så ringade Wigge och komma bakom klöven.
Klöven var väl sådär Wigge var trött efter allt tänkande så något dödande vart det ju inte han nöjde sig med att stolt bära den hela vägen bort till husse för att visa honom vad han hittat.

Stöveln på Wigges tass hade under hela spårningen åkt längre och längre ner. Men den satt fortfarande på tassen och varför stanna honom för att dra upp den och störa honom i sitt spår arbete kände jag och inte brydde han sig om den över stock och sten och genom snår och ris gick han.

Så kom vi till det där vad är rätt och vad är fel då eller ska jag säga hur ska hunden göra här och där. Jag kan ju inte annat att säga att han gjorde rätt, klöven hittade han ju.
Jag själv är jätte nöjd över spårningen och inte en enda gång stannade han upp och bad mig om hjälp han löste allt utan min hjälp.

Hela denna dag har Wigges öron stått åt ”fel” håll.  Men de är väl som en annan som kan ha en dålig hår dag så kan man väl lika väl ha en dålig öron dag.
Han öron har mer sett ut som en vingmutter än ett par varghunds öron ska göra, inte ens en antydan till att ha rosett form. Så idag har Wigge hetat ”Wigge vingmutter” med all rätt.